Carlgren och Marton ställer frågan, vart är vi på väg? de tar upp hur en vidareutveckling inom yrket kan se ut. I framtiden kan vi kanske få en professionellt erkännande, från kritiker i samhället, som tyvärr också involverar lärare själva.
Är det så att vi inte tror på våran yrkesroll, är vi inte stolta nog? eller är det kanske vi som är våra värsta fiender. Vi vill kanske inte förändra synen på lärarrollen? Jag kan inte låta bli att kritisera mig själv här. Som högskolestudent lär vi oss att all information ska kritiskt ifrågasättas, och självklart ska vi det, men vad blir konsekvensen av det? vi pedagoger blir kanske för kritiska i vårt tänk.
Jag vill berätta om en matte lärare jag träffade för inte så länge sedan. Han undervisar på gymnasienivå i de högsta matematiska kurserna, han är i botten utbildad ingenjör. När han träffade mig, talade han om att han oftast tycker att läraryrket inte blir riktigt erkänt. Han menade att han idag har en högre akademisk kompetens, och flera års erfarenhet. Men att han har ett sämre rykte och en lägre status då han titulerar sig som lärare än om han " bara är ingenjör". Detta är en viktig osynlig stämpel som läraryrket har fått. I boken Lärare av imorgon tar författarna upp denna frågan till ytan och ger oss ett hopp om en bättre framtid...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar